Människan över djuren sig ställer

Men vet ej hur fel hon har
och själv sig till marken hon fäller
och bort till helveten far

Människan är ett frö för vinden
och själv sig sätter i skottluggen
och snubblar över grinden
och hon räds om nätternas mörker

Människan bygger sitt dödshus
och tror sig där få skydd
och tänder ett ljus i mörkret
och skimret skiner över försvunna dagar

Människan tror sig få guld och gröna skogar
och gräver samtidigt en skyttegrav
och tror sig undkomma undergången
på en döende jord som inte är otalig