I bilen på väg hem satt hon och nynnande för sig själv. Allt var bara så bra. En ny tjänst och så hade hon träffat mannen i hennes liv.

Innanför dörren låg posten som hon tog upp och bläddrade förstrött i samtidigt som hon krängde av sig skorna. Bland räkningar och reklam låg ett brev.

Det började; ”Kära Lena…”, hon blev alldeles varm inombords och sa högt för sig själv;  ”Åh… Fredrik” och läste vidare.

”… Jag måste skriva detta till dig, vill inte hålla de inom mig längre. Varje morgon när jag kommer till jobbet så står du där och jag tappar andan.

Jag vet inte vad jag ska säga eller var jag ska ta vägen. Du uppfattar säkert mig som en tyst man men det är på grund av dig..hela ditt väsen..

Ända sedan du började hos oss så visste jag att vi hör ihop. Jag älskar dig..och har alltid älskat dig. Varje gång vi är nära så känner jag DET.

Jag vet att du känner det. Du har en skönhet och integritet som få äger. Jag skulle vilja träffa dig privat efter jobbet, lära känna dig Är det möjligt?
/Din tillgivne Peter. ”

Hon frös och gåshuden på armarna ville inte försvinna. Detta kunde inte vara sant och tittade på adressen en gång till. Jo, det var hennes namn, men vem var Peter?

Hon satte sig ner och gick igenom pappren som hon fått med sig hem över morgondagens planering. Då såg hon, han fanns med.

Den nya tjänsten hade hon haft i en månad och hade inte hunnit med att lära känna alla sina nya medarbetare. Peter var en tystlåten man som ända sedan hon började ofta bara stod och tittade på henne på håll. Hon uppfattade honom som en blyg och ödmjuk man.

Han var alltid artig men sa sällan något mer än bara hälsade. Ibland kom han med en kopp kaffe till henne som han smög in på ett omärkligt sätt.
Herregud! Hur kunde hon missa det men hade han skickat några signaler alls.. egentligen?

Det fanns inget annat att göra. Hon svalde nervositeten, lyfte telefonluren och ringde.
”Det är Peter ”
”Hej det är Lena……”

Han låg på toalettgolvet och kved av ångest. Varför kunde hon inte ge honom en chans, bara en? Det var allt han ville.

När hon ringde så blev han så glad. Lyckan spred sig som en löpeld genom kroppen men hennes ord;” Peter… jag uppskattar ditt brev och det var otroligt vackert på många sätt men jag har en pojkvän som jag älskar, som jag ska flytta ihop med”.

Ord efter ord sparkade honom i magen, fick ingen luft och illamåendet sköljde över honom och knappt hörbart fick fram; ”tack för att du ringde och talade om” . Han la på och gick sedan och spydde.

Allt slogs i spillror… Varför?
Han satte sig upp och drog benen under sig, böjde ner huvudet och vaggade fram och tillbaka. Efter en stund stannade han upp. Den kvinnan var hans ingen annans

Varför skulle hon annars finnas i hans drömmar?
När han sov kände han den mjuka huden, smakade på hennes läppar, smekte hennes långa mörka hår och när han vaknade på morgonen så såg han fortfarande hennes smaragdgröna ögon tåras av tillfredställelse.

Hon var hans… men hon visste inte att det var honom hon älskade.
..men snart….

Hon låg i sängen och stirrade i taket. Signalerna från telefonen ekade tomt. Hon orkade inte svara längre. Det var fyra månader sedan hon fått första brevet, sedan började telefonen ringa om nätterna. När hon svarade var det ingen där… bara tyst.

Hon hade förändrat sitt sätt att leva… hennes rutiner var inte hennes. De var hans ..den där människans. Efter mörkrets inbrott så hade hon inte en enda lampa tänd.

För att hon ville kunna se ut genom fönstret, ifall han var där ute. Hon ville vara förberedd. Persiennerna hindrade bara honom från att se in, men för henne vara som att sitta instängd i en bur och vänta på när anfallet skulle komma.

Hon la sig på sidan och buffade upp kudden lite. Doften av Fredrik fanns fortfarande kvar fast hon nästan tvättat sönder kudden. ”jävla svin..”, tårarna kom och hon lät dem komma.

Köpet av deras första gemensamma hem fullföljdes aldrig. Redan dagen efter första brevet hade hon berättat för honom om det. Han hade tittat på henne med en svårtolkad blick och sagt ”mm..ingen rök utan eld”.

Känslan av vanmakt och uppgivenhet hade vält över henne, men det spelade ingen roll. Ett frö av misstänksamhet, hade redan börjat gro och efter mötet lämnade han henne.

Ett möte hon hade för två månader sedan.
Hon hade verkligen försökt. att få Peter att förstå att hon inte ville ha honom, men han ville inte förstå. Varje arbetsdag efter hon fått brevet så hade han ringt henne på jobbet och bönat och bett om att han åtminstone skulle få bjuda på en kopp kaffe efter jobbet, ” ge mig bara en chans …ett möte”.

Varje gång tackade hon nej och bad honom att sluta ringa, om det inte rörde ärenden gällande arbetet. Morgnarna då hon kom till jobbet var det nästintill outhärdliga, då han stod vid kopieringsmaskinen, tittade på henne och log.

Hon fick svårare att koncentrera sig på sina arbetsuppgifter och efter att hon missat en rad viktiga saker i planeringen som fick konsekvenser högre upp i organisationen så bestämde hon sig. Detta kunde inte fortsätta längre. Han måste sluta, och om en kopp kaffe skulle få honom att sluta så kunde hon gå med på det.

De träffades på ett fik vid St. Eriksplan, på kvällen och han mötte upp henne utanför. Doften av hans rakvatten slog emot henne redan innan hon såg honom. En doft som gav henne kväljningar.

De satt mittemot varandra med varsin kopp kaffe. Han tittade på henne och log,

”Du, jag vill bara att du ger mig en enda chans”. Lena såg honom rakt i ögonen ”Till vaddå? Jag har en man som jag älskar.” Peter log,

”Hur kan du säga att du inte älskar mig när du inte ens vill försöka? Om du öppnar ditt hjärta och ger mig en chans så ser du…”

Hon insåg att hon måste vara tydlig och inte lämna utrymme för några frågetecken ”Snälla..sluta nu. Jag vill inte älska dig. Jag vill inte ge dig en chans. Förstå det !”

Peter rörde runt med skeden i kaffekoppen, nästan maniskt och efter en stund sa han med svart blick; ”Fattar du hur det är att varje natt ligga på golvet och känna den smärtan..att veta att du inte ens ger mig en chans att låta mig älska dig!”

Lena hade stirrat på honom, en slags iskyla hade svept in i hennes kropp och stannat kvar” Herregud, det är något allvarligt fel..han stämmer inte .”

Hon sa. ”Du behöver hjälp och jag vill inte ha något alls med dig att göra. Jag vill inte ha några brev eller telefonsamtal från dig i framtiden och vill att du respekterar det” , sedan hade hon gått sin väg.

Minnet av mötet får henne att frysa och hon kryper ihop i sängen med händerna knutna framför sig.

Med ett ryck sätter hon sig upp i sängen. En skugga sveper förbi hennes säng och hon kastar sig på golvet och rullar under sängen. Alla hennes sinnen skärps… det är tyst och stilla. Är det han som tagit sig in i lägenheten eller var det något alls?

När morgonsolens första strålar träffar golvet vågar hon sig fram och går ut i köket. I hallen möter hon en kvinna som hon inte känner igen. Det långa mörka håret har blivit grått och tovigt, de smaragdgröna ögonen glänser inte längre och huden är benvit.

Ord ur brevet som kom dagen efter mötet, brände sig fast som en äcklig kletig massa Om och om igen hör hon dem;

”Ju mer avståndstagande, ju mer integritet du visar, desto mer älskar jag dig”.
Hon krossar spegeln …

Han stod framför spegeln och log belåtet. Den blå skjortan framhävde det svarta håret och blå ögonen. Den svarta kavajen förstärkte helheten. Han kände efter i fickan. Ja, där låg ringen. En guldring med inskriptionen; ”Din för evigt P ”.

Allt var planerat in i minsta detalj. Först skulle de äta middag och innan efterrätten skulle han fria till kvinnan som belägrat hans sinnen så länge.

Han provade att ringa Lena igen, men de senaste månaderna hade hon inte svarat och på jobbet fanns hon inte. Någon sa att hon var sjukskriven.

Nu var det dags. Han slängde en sista blick i spegeln och gick sedan ut till köket, för att hämta bilnycklarna som låg på köksbordet. Intill blomman på köksbordet stod ett vackert inramat fotografi av henne.

Han smakade på orden ”Min kvinna.” samtidigt som han vidrörde hennes mun, och lät pekfingret smeka hennes blonda lockar.
Hon var så vacker och ikväll skulle hon bli hans på riktigt.
I innerfickan på kavajen låg det brev som Lena skulle få, ett brev som skulle få henne att förstå.

Hela dagen har hon suttit vid köksbordet förutom är hon rest sig för att öppna dörren och ta emot Pizzabudet. Flugorna surrade kring pizzan. En tugga hade hon tagit resten låg där som en vidrig flottig massa. Det blödde inte så mycket längre från fötterna där skärvorna av spegelglas trängt in.

Pappren från försäkringskassan låg framför henne. Första sjukskrivningsdagen hade varit dagen efter mötet men hon orkade inte fylla i dem, brydde sig inte.

Hon gungade fram och tillbaka och nynnade för sig själv. ”Var det hon som nynnande? ”Under dagen hade hon tänkt igenom allt hur hon skulle ta sig ut ur lägenheten. Först skulle hon gå ut genom dörren, sedan nerför den lilla trappan och sedan… ut.

Det fick inte vara någon i trappen för då vågade hon inte. Det var bäst att gå ut när det var mörkt för då kunde hon ta skydd av mörkret om han kom.

Hon hade bytt telefonnummer två gånger, men redan efter några dagar hade han börjat ringa igen. Hon behövde inte lyfta på luren för att få veta det hon redan visste.

De brev hon fått hade hon returnerat oöppnade. Igår hade hon fått ännu ett. Brevet la hon som vanlig i liten påse och hängde på dörrhandtaget med en liten lapp; ”Till brevbäraren”.

Hon gick ut och låste omsorgsfullt dörren. Barfota gick hon de få trappstegen och ut genom dörren. Hon bar inga skor, för då kunde hon inte smyga om det skulle behövas, och hon visste vad så väl vad som skulle hända om han upptäckte henne.

I sina drömmar hade hon sett det.
Peter svängde upp på Lenas gata och parkerade under belysningen. Ur innerfickan tar han fram brevet och går in genom porten. När han står utanför hennes dörr så ser han det blodiga fotavtrycken, osymmetriska och lite vilsna, som verkar leda från hennes dörr och ut.

Med en klump av oro i magen vänder han om och går ut. Det är mörkt och endast belysningen från vägen lyser upp.

”Lena!” ropar han lite försiktigt, inget svar.
Han skymtar en rörelse i ögonvrån och tittar upp mot skogen som ligger ett trettiotal meter därifrån. Han börjar småspringa ” Lena!” ropar han ännu högre, men fortfarande inget svar. Han når fram till skogskanten och stannar till för att lyssna efter steg.

Inget annat ljud hörs förutom skogens viskande trädkronor och en hund som skäller långt borta men det är allt. Han går längre in ”Lena! ”

Hon kurar ihop sig bakom stenen och hjärtat bultar hårt i bröstet, så hårt att hon tror att det ska stanna när som helst. Rädslan förvandlas till skräck när hon känner vinddraget från honom när han går förbi. Den kväljande doften av hans rakvatten slår skoningslöst mot henne.

Månens ljus speglar sig i trädkronorna och det orangegula blinkande ljuset bryter in mellan trädens grenar. Kvinnan på stenen framträder. Hon gungar nynnande fram och tillbaka.

I ena handen har hon en blodig sten som är täckt med svarta hårstrån. Vid hennes fötter ligger en man vars ansikte är krossat till oigenkännlighet. I den andra handen håller hon ett brev som polismannen försiktigt lirkar ur hennes hand.

”Kära Lena
Jag har länge försökt att nå dig både via telefon och via brev. Efter vårt möte för några månader sedan så kördes jag ut av min bror till sjukhuset. Jag fick den hjälp jag behövde och mår idag bra. Jag är hemskt ledsen de problem som jag gav dig och vill be dig om förlåtelse.

Jag ville också berätta för dig att jag har träffat kvinnan i mitt liv.
I kväll skall jag fria till henne. Lev väl och hör av dig.
/ Din vän Peter ”

Slut.