Gunilla var en de den varmaste kvinna jag vet om. När hon kom körande med skolbilen då blev vi alla glada.
Det märkes att hon gillade barn. På den tiden var det inte många kvinnor som körde taxi, man kunde räkna dom på ena handen. Hon var duktig att köra och det bästa vi slapp surgubben Gösta, i vårt tycke, vi var ju barn.

Första gången hon kom körande skapade det stora ögon på oss barn, en tjej som kör taxi, wow! Jag minns henne som en vänlig kvinna, jag minns en gång jag kört till Vallbo på min moped och gick fram till deras kiosk och köpte en godsak, jag minns dock inte vad, men hon frågade: Har du kört hit för en godsak? Nej! svarade jag, jag är på väg till Vålådalen, men var sugen på något, varpå hon bjöd på ett glas choklad mjölk och en smörgås åt en hungrig tonåring. Det smakade gott.

Jag minns även en gång jag träffade henne då jag hade jobbat några år som bussförare, hon satt då i rullstol. Hon var vänlig och frågade vad jag gjorde och sade vad jag gjorde, hon nickade som hon förstod, vad det innebar för mig. Jag träffade henne en sista gång när jag följde med en skulle dit och ta hand om henne, hon var ensam då, vi pratade länge vid köksbordet, jag tror hon uppskattade pratstunden för hon var verkligen glad och hemhjälpen gjorde sysslorna medans vi pratade vid kaffet. Det var sista gången jag träffade Gunilla