Ibland trasslar det till sig för mig. Jag förstår inte ibland det outtalade: Jag ska hålla käften och inte berätta för någon! Det är hemligt. Men hur ska jag veta att det är hemligt? När ingen säger det till mig. Att hålla hemligheter är dock inte min bästa gren…. Så dom som känner mig, vet: Jag kan inte hålla igen käften!……..

Nu trasslade det till sig när jag talade om för min brors barn om vad som händer. Men det är alltid två sidor av varje sak här i livet.  Jag förstod inte att det var super hemligt. Men jag är orolig för honom. Han isolerar sig mer och mer och tycker att alla ska höra av sig till honom, om man inte gör det så är man koko. När jag hört vad döttrarna sade så förstår jag, och jag tar inte någon part. Jag är själv i inte bäst i att höra av mig.

Men jag försöker ringa dom någon gång om året i alla fall. Men båda parter måste höra av sig, inte bara den ena sidan och idag vet man ju om nån lever via Facebook.

Men det är inte lätt när man ringer och får till svar efter några sekunder: MÅSTE SLUTA, ska gå på toa varje gång. Till slut ger man upp. Tillslut sitter man där bitter och arg. Man måste göra lite själv med!  Man bygger inte vänskap på att gå på toa varje gång nån hör av sig. Mig gör det ledsen att bli avspisad. Jag sörjer i mitt hjärta och det känns tungt.

Men jag låter det inte få mig ner i dyn, jag mår bra och har ett bra liv som ska levas nu fullt ut. Jag har en flickvän och husdjur. Jag har ett aktivt liv med träningen. Att träna har gjort underverk för min hjärna, jag har blivit så klarare med tänkande och mitt görande. Tänk vad träning kan göra för ens kom ihåg och hjärnan, det trodde jag inte när jag började på gymmet. Jag är fysiskt bättre form och jag vill mer i hjärtat. Livet har bara börjat för mig och med ett hus på hjul kan hälsa på de mina:)