Havets vågor smekte varsamt klippornas ryggar
medan fågeln sjöng jag,
jag tog ett fast tag om kärleken medan jag som
fågeln väntade
det mörka havet som låg spegelblankt var en illusion

vilken bar på en hemlighet av gift
det gör så ont, så ont
natt se den oljeskadade fågeln som kämpar och uthärdar i det förorenade vattnet
havets vågor slog sina vågslag mot klipporna som en klocka som utmäter tid
fågeln som kämpade i havet fångade min blick
ni det sorgsna ögat läste jag om insikten att dess styrka var fågelns största svaghet
nu kan jag inte längre höra fågelns sång liksom

jag tidigare inte kunde se för mina tårars skull
men nu gråter jag inte längre
jag kan se skuggorna som driver fram över haven utan känsla
natten sänker sig och solen formas blodröd
fågeln böjer sitt huvud för sista gången
från de kvarvarande glittrande solstrålarna kommer nu tusen gråterskor

som bär den sargade fågelns själ upp till änglarna
en ingen och ingen tid kan någonsin ta hand om det brustna hjärtat
jag väntar på att natt skall bli till dag

natt mörker blir till ljus
natt livets vatten skänker värden
det som är förblir heligt
och mörkrets krafter motas bort för evigt