Jag håller på läka inombords, mina sår går sakta ihop. Jag får mindre skrot tankar i mitt huvud. Som till exempel: Det var där pedofilen bodde, jag hatar! Jag vill döda fanskapet, men det går ju slint, han är redan död, jag läkte en del då han dog, men inte tillräckligt. Att mista vänner och älskade ger och sår i själen. Men jag läker dom med sakta tack vare jag tränar på gymmet.

På gymmet kan jag lämna det onda utanför dörren, mitt öronsus lämnar jag kar i bilen och jag går in för att träna mig trött och svettig. Jag glömmer bort sanden i huvudet, jag glömmer bort det onda som härjar ibland om nätterna och lyfter en vikt till och ibland förvånar jag mig själv med att utvecklas en bit till som jag inte trodde det var möjligt.

Jag läker mig inombords, jag skrattar och ler igen. Jag börjar leva livet fullt ut. Att läka är en process som man måste göra för att kunna gå vidare. Jag har aldrig fått nån psykolog hjälp eller något i den vägen, jag har tagit till självmord när jag inte orkat mer, det är slut med det nu! Och Jag lever och läker mina sår:) Vad mer kan man begära?