Jag stod vid Indalsälvens strand en junikväll
och vattnet slog till skum mot åldrig skifferhäll
i fjärran göken gol sin första låt för året
och trasten byggde bo och snattrade i snåret

Ett stilla vårregn föll och vattnade mitt hår
den dalen var så vän som icke förr i år
i handen höll jag första blyga fjällviolen
jag tror, jag hörde näcken spela på fiolen

Det gjorde ont därinne, så sällsam var min syn
med älven, dalen, kyrkan, höjderna och byn
En suck undslapp mig, den som hade konstnärs hand och öga
tänk den som kunde sjunga i toner, äkta och högt

Den som kunde dikta skönt med enkla ord
om liv och under här nyfödd, vårlig nord
men trasten snattrade, ej skönt, men glatt i snåren
sjunger jag min enkla hyllningssång till våren