Att prata om känslor är svårt för mig, jag har i alla tider inte visat ett knyst av vad jag känner, mina känslor är väl inkapslade nånstans mellan hjärtat och skosulorna.

Jag skulle inte kunna sätta mig ner med någon att tala om vad jag känner, det skulle bli en tvärvändning i dörren och jag går.

Det var först när mamma dog, jag gav min bror en kram, bättre sen än aldrig! Jag kommer nog inte att visa något heller i onödan för någon. Allt jag känner är min ensak och inte för någon annan. Mina känslor finns inom mig där hör dom hemma så länge jag går på jorden. Den enda jag visar allt för är Lisa, jag vet att hon lyssnar och respekterar mig för den jag är. Jag visa vad jag känner. Mina svårigheter att visa känslor kanske har med min Autism att göra? För när jag växte upp fanns det värme värme och kärlek i överflöd, men att visa något är svårt.