När jag växte upp ärvde man kläder, så också jag, jag fick urvuxna kläder av Kerstin, Solveig Gärdemans mamma. För mig var det världens bästa plastpåsar vi fick. Och när vi var hemma stängde jag rummet och provade och lade dom försiktigt in byrån, jag var lyckligare än lyckan. Och många plagg användes i skolan och i ur och skur.

Men en dag då jag varit i skolan, andra? tror jag, kom hem med droskan från Valbo, med Gunilla som körde mersan. Gick in i mitt rum och öppnade byrån, MEN VAD? var är alla mina fina kläder???? Borta, med gråten i halsen ringde jag mamma och frågade. Hon svarade: Jag har rensat bort lite som du inte använder, en del är urvuxet. Katastrof utan dess like!

Där nere vid vägen stod en stor säck, nu är det bråttom, jag gick med bestämda steg ner till säcken och vände upp och ner på den, och hittade en stor vit konsum kasse, inte nog med hon slängt kläderna, hon förnedrade dom med en konsum kasse!

Jag bar dom tillbaka och luktade, bra inget har förstört dom. Och hämtade en rätt plastkasse och nu lade jag dom bakom byrån, så långt in jag kunde. Här slängs inte fina plagg och jag provade och njöt. Mina vackra kläder var räddade. Att jag växte brydde jag mig inte om, det fick bli en senare fråga.

Och pappa fick skäll av farfar, att han inte knutit ihop sopsäcken…..