Klumpfot

Du är ute på dig dagliga promenad, går där i dina tankar, plötsligt nästan trampar du
på en liten, väldigt liten man som argt fräser: Se dig för klumpfot! Vad säger du? Och vad kommer ni
att prata om?

Oj! Säger jag förskräckt! Jag är ledsen säger jag. Jag är Kristina, vem är du? Han svarar: Jag är Sten och jag tillhör tummetott folket, vilket folk tillhör du? Tja, säger jag, jag är nog en människa, tror jag och han nöjer sig med svaret. Vi går en bit från vägen och sätter oss i gräset och tittar på en fjäril som flyger sakta, han räcker upp handen och fjärilen sätter sig försiktigt på hans hand.

Så vacker tänker jag och beundrar den vackra fjärilen. Han tittar på mig nyfiket och han frågar: Hur är det att gå när du är så lång, är det inte vingligt? Det är inga problem sade jag, men det är svårt att se så små tummetottar som du. Jag är lite i mina egna funderingar när jag går min promenad. Vi sitter i tystnad en stund och reser oss sedan och går åt varsitt håll

Previous Post
Next Post
Nu bloggar hon