Hos Haldo Ottendahl och Anni-rene var vi ofta när jag var liten. Uppe i Hans rum kunde jag få gå och titta på rullbandspelaren, Gud! Vad jag önskade en sådan och bredvid rullbandspelaren stod en fodral med Beatles, om jag inte kommer ihåg alldeles för tokigt så vad det, Beatles, Please, please me. Men jag vågade inte att röra något. När man sett sig mätt gick man till det bästa.

I garderoben stod två knallpulver gevär, ett brunt och ett vitt, det vita var ett s.k kallat Winchester gevär. Mina ögon tindrade Och försiktigt tog jag ut den vita skönheten ur garderoben. Kände försiktigt, provade om det gick att ladda om, siktade mot den fula gardinen, nu är du död! gardin! Ställde mig upp och härmade far när han var på skyttebanan, nu älg nu är du snart i min frys! Jag är skytten som tog 14 taggaren……

Gick ut och prövade att döda ett trä, men uslingen stod kvar. Provade mot bilen som stod parkerad, den stod kvar, jag var Buffalo Bill i Ottsjö, när det var som roligast kom mor ut och ropade, det var dags att lägga tillbaka knallpulver geväret på sin rätta plats och gå hem. Men nästa gång tar jag jag dig, älg!Långt senare hade Hans blivit för stor för att ha dom i garderoben som dom åkte ut i härbret, så då fick jag gå dit och leka en stund, Anni-rene och Mor tyckte nog det var skönt att bli av mig en stund. Om dom finns kvar idag vet jag inte, jag som många andra växte upp och det var inte av intresse länge.