Detta hände på början av 80-talet, när jag köpte min första islandshäst. På den tiden när man fick hem
sin guldklimp, så var det lite si och så med hanteringen. Och ibland ville inte hästen gå in, så fick man vänta eller
muta den för att få in den i stallet….

Har du haft stunder då du önskat att din islandshäst varit Smörgåspålägg?
I maj 1980 c:a var jag på vippen att ringa slakteriet.

Jag hade precis skaffat min urläckra fux av bästa isländska stam och givetvis så trodde jag att han var komplett!
Har betalt för vrålåk så är det bara att vrida på tändningsnyckeln och puttra iväg…..
Men dom hade glömt att tala om för mig hur ett vrålåk uppför sig vid första skoningen….. Och jag var inte så erfaren heller.

Vid den tiden var jag kaxig och trodde jag kunde allt om hästar, vilket jag numera 38 år senare insett att jag
har väldigt mycket kvar att lära och man blir aldrig fullärd.

Min Ljusfur fra keflavik, köpt hos Göran Häggberg. Han var svindyr, de flesta i min klubb Gnesti for över till Norge och
köpte en “Billig” häst där, så kom jag med mina två svindyra av GH köpta islänningar, jag fick höra av del: Lämna tillbaka, du är tokig som köpt så dyra hästar, ingen sade vad jag minns: Men vad kul! Grattis till fina hästar….Jag fick 32 år med Ljusfur och 30 år med Rökkvi och 31 år med Min goa dam. Som dessutom gav mig många fina föl.

Han hade varit hos mig i c:a 2 – 3 veckor. Hovarna var minst sagt 2 meter åt skogen för långa. Något måste göras.
Och pappa sade: Borde inte vara några problem att sko en sådan där liten häst.

När vi gick mot stallet, fattade Ljusfur, hos hos kallad “Tjalle” Misstankar om vad som var på gång. men gick lydigt in i stallet. Men när vi började rassla i skolådan, tog Tjalle ett vigt skutt över spilt kanten och ut genom den öppna dörren.
Spiltan var kaffeved. Nu var goda råd dyra och farbror Stig inkallades för hjälp. Han muttrade något om hamburgare……
Medans ha n gick lös på något för några minuter var en snygg spilta.
Efter en timme? Så var det en ny spilta förstärkt med järn på utsatta ställen.

Efter att kutat genom hela byn efter Tjalle, så lät han sig mutas av mor, han kunde aldrig motstå min mors sockerbitar, men om jag gav han, spottade han ut dom och tittade föraktfullt på mig.
Med två grimmor så var han åter i stallet med stängd dörr. “Upp med hoven” Sade jag, “Aldrig i livet” sade Tjalle.
“Aldrig i livet ni får min fot” Men, jag gav mig inte. Men efter far och farbror hissat upp hoven så kunde vi kratsa och
verka hoven. Medans vi höll på funderade jag “Hur i all världen hade Göran Häggberg fått på skorna? plegicil kanske?

“Kaffe” Ropade min oförsiktige mor genom stalldörren. Varpå på tre sekunder låg jag vid hennes sida…… Med blåmärken för resten av veckan. Två stora karlar plus jag och skorna for av, ny skodd blev han. Sedan orkade vi inte mer den dagen…….
Efter en vecka var vi modiga nog att ge oss på Rökkvi som snällt gav oss hoven och nästa och nästa.

Min far var inte av den åsikten efter det att islänningar var små puttefnask till hästar efter det. Ett stänk av respekt
och han älskade mina islänningar i resten av hans liv.
Efter det satt jag mig på en pall vid Tjalle och säger “Hov, tack” Och han lägger sig hov i mitt knä.

Eder hovslagare KP

Fotnot: Jag utbildade mig  till hovslagare, av den enkla anledningen: Det var stört omöjligt att få tag på en hovslagare när man behövde dom….. Jag fick också gå hos en hovslagare av den gamla skolan som lärling och lärde mig mycket om hästar.