Långt bortom skogen längst ned i dalen
stod en ensam förfallen liten stuga
Fast mossig och grå genom årtionden
sig gräset i sommartid buga

Allt stugan nu bjuder är hävdvunnen sägen
sen den siste drog bort ifrån världen
Ej odlas det mer på igenvuxna åkrar
ej glimma någon glöd på härden

Så hörde jag en gång, när jag ensam gick
till stugan som stod bortom stigen
Här levat en man som arbetat hårt
med spaden och spettet och plogen

Han lott var hård och när han drog bort
var ingen som ärvde hans stuga
Till vördnad för honom och skördar han fått
endast gräset som bugar

Så stannade jag på ljungbeväxt sten
och lyssnade stilla till vinden
Såg jag inte i fönstret ett sken?
I en liten övergiven stuga vid skogens kant

Sakta susade linden obemärkt
Och åldriga träden och vindmelodin
berättade så för mitt öra
om mannen som ägde blott stugan sin
som förr jag av folket fått höra

Ur tjärnen vid berget ett töcken står
när mot sena timmen det lider
Så tänker jag stilla när mor bygden jag går
ett eko från svunna tider