En längtan är ett andetag. Hemma är en innebörd, inte en plats. Stegen du tar, innan skorna gått in
sig, pekar bara åt hållet du är på väg. Ett andetag och en riktning, för att finna en innebörd. Det här
är Kristina 2.0.

As I set out toward the entryway
I realize that you adore me
In any case, I can’t take no more
Excuse me as I abandon you
In distress and in tears
Come tomorrow I’ll be
100 miles from here

Alla människor rusar framåt, ständigt framåt. Vad händer när vägen plötsligt tar slut? När
farthindren inte längre bara saktar ner en, utan stannar resan helt och hållet? Jag tror det är något
som händer oss alla, minst en gång i livet. Vi upptäcker att vi inte längre har förmågan att röra oss,
att världen självt har lagt sig som ok på våra axlar och tynger ner oss i stoftet. Minnen skaver bort
oss själva och lämnar bara tomma skal kvar, som inte längre orka kämpa sig framåt.
Livet tar slut runt omkring oss och vi står ensamma och handfallna, fast i leran. Gamla meningar
som byttes försvann och andras tragedier blir lätt ens egna när det grubblas för mycket. Och när
man sen står där vid vägens kant, ser andra passera förbi och du undrar hur resan ska kunna fortsätta
finns egentligen bara en sak att göra. Ryck upp dig! Fast med rötterna då. Slit upp även de djupaste
och längsta av dem och finn en ny kruka att placera dem i. Leta efter gräddhyllan i blåbärsparadiset
och finn den nya vägen att vandra. Flyttkartonger fyllda med tankar och ord. Alla vägar leder till
rom trots allt.
Med de många stigarna att gå togs de första andetagen. De första andetagen skapar nya tankar, nya
tankar som tränger ut de gamla. Ersätter dem. Förändrar dem. Skapar förhoppningar och
förväntningar. Fyller en ny kruka med liv. Det är skönt med nya platser som bryr sig om en och
vårdar ens skadade sinne. Skönt med platser som tar hand om en.

Welcome to to Karlshamn, my wonderful adopted city by the sea
Where I discovered life, and new possibilities.
Until I came here, things were not going my way
I knew I needed a place where I could just get away.

4 mil i vinterns första månad, på väg åt rätt håll. Sex fötter ger bättre steg än två, lättare att fortsätta
framåt då. Att använda energi ger ny energi.
Tog en avstickare till Dubai, med värmen och vattnet och allt därtill. På toppen av världen, under
dagens gryning, fastnar magin på näthinnan. Med hela världen på samma plats fann också
plånboken dit den ville. Gravitationslös, ökennomad, falkoner och kamelryttare blev nya epitet.
Många människor förstår inte kampen. Förstår inte känslan av att inte orka mer. De förstår inte
glädjen i att orka med de små sakerna. Promenera, städa, ta sig upp ur sängen, hålla koll på vilken
dag det är. De där sakerna som är så självklara för så många, men så svåra för de som mår dåligt.
Oroar mig inte längre för mat. Tröstäter inte. Mår bättre i min nya kruka.
16 kilometer på årets andra månad. Det går framåt. PT sju gånger. Svetten lackar och jag känner
styrkan växa för varje minut. När någon tror på en mer än man själv gör kommer utvecklingen
snabbare.
Fick en förhöjd mängd manliga uppvaktare, med en taktlöshet av sällan skådat slag. Google och
sunt förnuft borde vara tillräckligt för att lurendrejerier av detta slag borde upphöra.

När du lämnar frågorna kvar
Finns inga svar för de som blev kvar
Bara frågor utan svar
Och ingen kan någonsin ge svaren
När blommorna gråter
finns ingen återvändo
Skall det någonsin ta slut?
Våldet, självmord mitt ibland oss.
Och inget blir bättre!

18 kilometer när våren ligger på. Orkar mer och mer för varje dag, lättheten i kroppen gör sig
påtaglig. Utökar repertoaren med cyklar, tabata och simning. Motgångarna som så vanligen kunde
vända upp och ner på livet blir nu bara mer sporrning för att fortsätta kämpa. Muskler jag inte visste
fanns gör sig påminda när träningsvärken sätter in. Svetten lackar, tränger sig ända in i hjärnbalken
och tvingar bort negativitet. Till och med drömmarna förändras till det bättre. Som om varje cell i
kroppen är överens om att nu ger vi allt! Kärringen kan och kärringen vill!
Går på upptäcktsresande expeditioner, hittar nya pärlor hela tiden att trä på upplevelsebandet. Livet är
plötsligt fyllt med fart och frihet, men går ändå med en servett i fickan. Gamla vanor kan vara sköna
att ha ibland med.

Tillvaron är en tubsocka
när man trär på den så vet man att den aldrig sitter perfekt!

Diagnoser ses som något negativt bland många. De vet inte styrkan i dem, när man vänder de till att
stärka sin egna energi. Med aspergers i sinnet är det lätt att fastna för saker, på sätt som gör att du
plötsligt är expert i ämnet. Träningen tar fart och med det även intresset kring det. Lär mig allt om
träningskläder, vart, vad, hur och varför. Intresset stärker själen. Själen stärker jaget. Med min
nyfunna kunskap blir träningen mer intressant.
43 km i fjärde månaden. Det är tydligt att kroppen är pressad till gränsen, men effekten gör att den
hela tiden skriker efter mer. Mer och mer, för varje månad som går. Ju mer det blir, desto mer följer
humöret med. Alltid på väg uppåt. De korta perioder som till synes är på väg neråt stängs av direkt
och motas undan. Stänger in känslan bakom lås och bom. Orden ekar i huvudet, “Inte sluta nu, du
kan!”. Andfådd och lycklig avslutas den ena dagen efter den andra.
Innebörden är nu tydlig och förpackningen börjar bli välkänd. Min egna förpackning behöver dock
snart uppdateras, i takt med träningens effekter. Varje dag skapar nya äventyr, med paxade platser
på lokala caféer, kriminalromaner och platser med förbjudna satkärringar.

“There is only one success To be able to spend your life in your own way.”
Christopher Morley

6 mil promenader, sommaren närmar sig. Träningen gör allt positivt, som om svetten drar med sig
allt ont ut ur kroppen. I likhet med Ronja Rövardotter ville jag springa. Vårruset. Frihet. Lycka. Ja,
jag kan. Snart.
Hann med till Ullared för att sätta färg på tillvaron. Livet går fort, ett positivt tecken. Visar att man
trivs. Gör livet enklare. Att vara bipolär är lättare när man har någonstans att lämna av det negativa.
Appen i telefonen pekar mig åt rätt håll, dit där jag behöver vara för att tvinga undan det negativa
och hålla det i schack. Där där jag flåsar och svettas, stånkar och värker. Känner mig starkare för
varje dag som går. Här är där jag ska leva. Här är där jag mår bra.
35 km. Sommaren kommer. Känner mig starkare, snyggare. Allt blir enklare. Orkar mer. Mår bättre.
Mår bra i själen. Så mycket nytt, så mycket bra. Tar ett kliv till. Vill mer.

I needed a place where I could discover stability
And Karlshamn, was just that place for me
For 350 years, people have come here for healing,
Like me, many with their minds reeling.
Karlshamn, puts the “demons” to rest,
In this “Garden of Sweden”, my life is now blessed

Vaknar på morgonen rofylld. En underlig känsla, den att må bra. Att inte känna behovet av att
kämpa. Att kunna flyta på i sin egna takt med livets vändor. Att veta att man har ställen att vända sig
till när mörkret tränger på, när minnena börjar skava i mitt undermedvetna. Svettas bort allt det
onda. Drömmen närmar sig i takt med att kroppen orkar ta mig mot den. Blodomloppet rusade, men
inget rusar tillräckligt innan det är jag som gör det. Kanske när löven faller. Ser med hopp fram
emot de kommande säsongerna i livet.

I love life, I love my new home,
I love my new friends, I’m standing on my own.
I owe my life to the healing I have found here,
Karlshamn, I will call you home, the rest of my years!

Innebörden är klar och jag andas ut. Vattnet är alltid nära här. Kommer aldrig tröttna på hur vackert
det är. Står stadigt och stabilt på jorden och blickar ut över horisonten. Inre är lugnt. Yttre fungerar
bättre. Drömmen går framåt. Tyngden försvinner.
Livet är bra i Karlshamn. Jag är bra i Karlshamn. Karlshamn är bra i mig.
Skrivet av min spökskrivare: Fantastisk 42:)