När jag var liten. Då hade alla? Lappskor på vintern, dom blev rejält sliten, för man brydde sig inte så mycket om att det tö. Far torkade varje kväll på ett ställ med slang som man körde ner i skorna och så var dom varma och torra nästa dag.

När man behövde nya for man till Vålådalen, man var inte missnöjd med en tripp dit, då efter man gjort sitt ärende så vankades fika på fiket mitt i byn. Det var alltid mycket folk där.
I ett grönt hus så välkomnades vi av en samekvinna och en man, som var kunniga på att sy lappskor. Först mättes foten upp med sockorna, sen började han kära ut bitarna på skinnet och man valde färg på matchande skosnörena och dekoren runt fotleden. Priset gjordes upp. Och en vecka senare fick man sina nya skor med förmaningen att vara rädd om dom, tja, I den åldern har man dåligt minne.

Senare när man var äldre for vi på mopederna far och jag upp till Jonas, på vägen till kyrkstenen. För att locka fram mannen tog far med en 75:a och ställde fram och sen väntade man och vips så såg man mannen komma fram och frågade oss om han fick ta sig en sup, “Javisst” sade far, den är till dig, vi behöver hjälp att laga skorna, han tittade p mina slitna lappskor och gick iväg med flaskan i högsta hugg, där satt vi en stund, en lång stund enligt min 15 års hjärna och han komma tillbaka med som nya skor. Och vi betalde det begärda priset. Det var enda gången vi for på moped till honom, jag vägrade att åka så långt i 30 kilometer i timmen.