Som många barn hade jag en låtsas kompis i 5/6? års åldern. Jag hade ett namn till henne, hon hette Marie. En bästa vän som alltid vill leka och av nån anledning samma lekar som jag, så praktiskt! Men jag blev botad fort av farfar, min farfar var duktig på bota det mesta.

Från köket ropades det: Middag! Far var borta av nån anledning jag inte kommer ihåg så farfar skötte ruljansen. Jag kom ner till köket, jag skulle sätta oss, jag sade: Min kompis Marie måste få mat med! OK, svarade farfar, vände sig mot mig, pratade för sig själv en stund, sen sade han: Hon vill inte bredvid dig! Hon vill sitta hos mig! En snabb titt på köksbordet, jag får inte plats på samma sida som farfar!!!  Och jag snyftade lätt: Hon får gå! Jag vill sitta hos farfar! Det var sista gången min låtsaskompis var hos mig. Botad efter några timmar! Om det var bra eller dåligt, jag vet ännu inte i dag. Men farfar var en förebild för mig, en man med tid för mig, en kram och han var en tusan! till snickare, Älskar dig däruppe i himlen farfar:)