Mary satt i sina egna tankar i tankar, hörde vågskvalpet slå mot den vita stranden, det var en lugn och skön förmiddag mitt i sommaren. Skönt att rensa huvudet lite tänkte hon. Det flög förbi en fågel som tittade ner på henne, hon tog upp sin medhavda termos och tog en kopp och hällde upp lite gott kaffe och slurpade förnöjt. Livet är som bäst här vid havet tänkte hon.

Inte en människa så långt ögat kunde se, Turisterna kommer först om några timmar tänkte hon, då går jag det blir för högljudet då och älskar vågskvalpet mot stranden och tystnaden, hennes hund lekte i strandkanten.

Plötsligt hörde hon: HJÄLP, hjälp! Vad nu då? Hon tittade fundersamt runt, badade den här tiden? Hon såg ett huvud sticka upp ur havet, ett nytt rop: HJÄLP! ännu högre. Hon sprang mot stranden där hon såg huvudet, vadade ut och började simma. Fick tag i mannen och simmade in mot land, tur tänkte hon, att man har tävlingssimmat i yngre dar. Hon släpade upp mannen på säker mark, men han är ju röd! Utbrast hon för sig själv. Och på huvudet är det horn, tittade försiktigt ner, vist där var en svans. Men jag har räddat hin onde från att drunkna! Sade hon tyst.

Mannen kvicknar till, lite kaffe så han får lite värme, ett par stålblå ögon tittar på damen, på svenska sade han, tack! Men vem är du? Sade hon och nöp honom, AJJ! Svarade han, det var sant! Det var ingen röd kostym! Det var hin onde. Men hur tänkte du sade hon? Han svarade: Det var så lugnt, så blev frestad att ta ett dopp. Men gick nog ut lite för långt, jag kan inte simma. Normalt brukar det bara vara du och din termos här så här dags sade han.

Vad vill du ha som belöning frågade han? Inte vill jag hamna hos dig tänkte hon. Kaffe resten av livet slapp det ut ur munnen, en modest önskan svarade han och gick ovanför marken och försvann. Det här kan jag inte berätta för någon tänkte hon! Ingen skulle tro mig.

Varje morgon stod det färskt nymalet kaffe i skåpet hemma hos familjen, Lena tog en klunk och tänkte: Ni skulle bara veta!