Jag satt igår och tänkte på det som var, det jag saknar i mitt liv, jag saknar min Far! Men jag vet att du håller ett vakande öga på mig, och du vet säkert att jag saknar dig så. Ibland gör det ont i hjärtat när jag tänker på dig. En far som jag älskade, och fortfarande älskar fast du inte är här hos mig utan hos Gud och mor i himlen.

Min far som gav mig så mycket, alla tävlingar vi åkte och sprang, du var lika stolt över mig, även om jag kom sist, du sade alltid: Det är inte platsen högst upp i resultatlistan som räknas utan din prestation! Så sant:) Det försöker jag förmedla nu till nästa generation.  Att det var kul att åka på tävlingar var ju ett stort plus, på den tiden när jag väste upp fanns inget internet eller mobiler. Man var ute i naturen eller på en tävling.

Allt du gav mig, du fanns där när ingen annan brydde sig, (Förutom farfar, farmor och mamma). I skolan var många avundsjuka på mig för vi var alltid nånstans och tävlade. Inte alla fick åka så långt som vi nästan varje helg sommar som vinter. Och Många var vi som träffades på tävlingar. Var är ni nu? tränar ni? Lever ni? Att tävla var en livsstil.

Jag tränar som du vet far, men ibland går det trögt, det känns som jag inte kommer nånstans, men ibland går allt lekande lätt, träning i ett nötskal:) Men jag trivs att åter kunna röra på mig och leva det liv jag vill, vem vill inte det? Att kunna springa och träna, vad mer Far kan man önska? Älskar dig far:)