Se, natten höll just på att dö
och ute på Tiberias sjö
Det drog en sakta dyning
som en aning av morgongryning

Tre kvinnor gick vägen fram
med bara fötter i dess damm
och medan solen steg i öster
man hörde deras låga röster tala

Den ena med Marias namn
bar Nardus kryddor i sin famn
med henne syntes sig förena
Johanna och Maria Magdalena

De stannade emellanåt
för trött man blir av bitter gråt
En fågels drill i dalen hördes
Jasminens doft med vinden fördes

Det fanns för dem ej någon tröst
De nalkades med ängsliga bröst
den plats i bergen det sades konungen av Juda låg

Men där var det tomt fanns ingenting
det hade hänt stora ting
som alla människor förenar
så gråt ej längre Maria Magdalena

För mästaren han höll dig kär
och visade sig för dig
Ha tröst du lyckliga Maria
ditt gryningsljus kan oss befria från ondska