När Johan gick till köket viste han på förhand att hans besked inte skulle tas med glädje och hurrarop.
Men nångång skulle dom i alla få reda på det, så bäst att förekomma skvallret.
Han tänkte: Det här blir inte bra, men det måste ju sägas, vad kommer mamma att tycka?
och far han kommer nog att börja skrika om otacksam unge som vanligt.

Han gick in och satte sig tyst vid bordet, nu skulle det sägas, han tänkte på att under
hans uppväxt har det nog funnits tecken på det, men om nån förstod? Ja, hon som körde skolbussen
gick ju inte luras förstås, när hon böjde sig fram och sade: Du är en av oss!

Det var tryckt vid bordet, där satt dom mor, far och lillsyrran som tuggade på tuggummit som hon brukar utan
större notis om det tryckta läget. Han tittade på dem alla och han harklade sig högljutt för att sägas
sanningen til dom alla, dom tittade på honom, alla, han sade: Jag är en varulv!  jaså! sade lillsyrran, inget
värre!
Mamma och pappa tittade på varandra lättat och sade: Det vet vi redan, men vi tyckte du skulle
själv komma ut. Köket kändes mycket större ut tänkte han glatt.

Previous Post
Next Post
Nu bloggar hon