Haldo Olofsson han var en man stort hjärta. Jag såg alltid upp till honom. Han såg mig, inte många gjorde det utanför Ottsjö. Han trodde på mig när jag sade jag ville bli chaffis, när andra sade: Skaffa dig ett lämpligare yrke!

Min mor trodde på mig, hon tog lån så jag kunde gå på Grönlunds trafikskola i Stockholm och ett boende inskaffades av bekanta. Han såg mig och efter mamma så ringde jag honom när jag fått tradar kort. Men när jag gick en dag i tunnelbanan, vart jag skulle kommer jag inte ihåg. så träffade en vän från folhögskolan, TP och han körde buss på SL, ett busskort vore fint och jag gick dit och anmälde mig och på posten kom: Inställ dig på Bussgaraget Söderhallen, jag fick mitt busskort, jag tänkte jag stannar en stund, det blev 8 år.

En dag kom mamma, Haldo och Anni-rene och hälsade på hos mig i min lya. Och dom följde med till Söderhallen och jag tog min buss. 47:an och dom hoppade in och vi for i väg,min mor hade svårt att hålla sig för skratt, hon hade åkt med mig förut och visste att vi körde med överhäng i Stockholm annars kom vi inte fram. I varje sväng hördes ett: OJ! nämen och Anni-rene reste sig upp skräckslagen.Haldo satt och njöt av turen till skansen där jag släppte av dom, jag skulle börja vid slutstationen vid prins eugen slott.

Haldo såg mig även när jag blev sjuk och låg på sjukan 1 år, han kom och hälsade på, min släkting var den andra som kom förutom min son och bror, Ylva och Hans. När man ligger på psyksjukhuset. Då behöver man någon som ser en. Haldo såg mig för den jag var. Och jag tror Haldo har koll på mig nu här jag nu bor i Karlshamn.