När jag gick i småskolan så hade vi en tant som hette Vera som lärde oss, i alla försökte sömnad och syslöjd som det då hette. Hon hade inte så stort tålamod med mig och jag trilskades, jag gillade inte syslöjd. Hon blev less på mig när jag bara satt där och drömde och skickade mig en trappa upp, YES! Tyckte jag det var hos pojkarna oh träslöjd och
livet genast bättre. När jag började med syslöjd så var uppdelat, pojkar – Träslöjd, Flickor -Syslöjd, med ett stort undantag jag. Jag tyckte det var roligare att göra en käpphäst, låtsas gitarr av trä där, det var nog början på mitt spela musik intresse.

Varje lucia var detsamma, enligt en plåga att träna med Vera, vi skulle givetvis ha luciatåg. Och mamma köpte en lucia klänning och det obligatoriska glittret man skulle ha. En gång när vi tränade, vi tränade alltid i bygården Undersåker, det var en lång och tråkigt, väldigt långt och göra om och göra om och sjunga si eller så. Man försökte krampaktigt få fötterna att inte vika sig under en. Solveig hjälpte mig att
skriva ner vad vi skulle sjunga på etiketten runt ljuset, det här var före el ljus att hålla i.

Efter långt pass och i mitt tycke trist repetition, så hände det! Solveig segnade ned på golvet med ljuset i handen, men som tur var var det inte tänt, hon dunsade rejält, säkert flera blåmärken, Vera for upp bakom pianot och gick fram, efter en stund så reste sig Solveig och därmed var repetitionen slut, nästa gång var det betydligt kortare program att repetera. Och jag gick aldrig mer i en vit klänning med glitter i håret, det var bekvämare att sitta i matsalen och dricka choklad och äta pepparkaka:)