Var människa har sin egen vrå i livet
du gav maj min, du beslutsfattare i Sverige
Mot den klara källa tar jag klivet
för att få en tår på tand

Här fann jag mitt drömda Eden med snuthäck,
systembolag och poliklinik
Jag sövs av ljudkuliss från genomfartsleden
av långtradares färd hit och dit

Vår klara sol går kanske upp om inte damm,
bly och sot för dess strålar sätter stopp
Vi känner ständigt detta hot mot vår tillvaro

Då klara källas återbäring gör sig påmind
för naturbehov, kommer den uniformerade
servicenäringen, gör inför folket sitt mandomsprov

Flott man fraktas en liten stump, de få meter
till polishuset, tro mig broder, det är bara en
slump, att färgen på huset blev som den blev

Min hosta broder, den fick jag gratis, vid jobb
för statens tunnlar för kraftbolagen
då var jag kallad dum och lat, jag levde lyckligt
i ett radhus, bredvid ditt

Men kompis, ett liv i välstånd kan vara bräckligt,
mitt motstånd mot goda drycker svagt
då allt vänds i det lyckliga till motgång och man
flyr till ruset, hur mycket tål en människa?
Innan man går sakta under utan saknad

Jag står härnere längst ner på botten och ropar
ett bedjande mot dig som går fort förbi,
Du som har resursen och skattekistan, ta mig upp,
ta mig i kragen, ryck mig upp

Kanske vore den rättvisa bönen, att komma in i
livets kretslopp igen, kom loss, gör rätt för lönen, ta
dig kragen, ge mig en chans att leva igen

Chorus: Jag står vid buss stampen, kom
ge mig lite till, och det blir en mindre på A-bänken.
Se mig trots mitt lortiga yttre och några
tänder som gick förlorade av snutens påk.
Sjung min olycklig blues, olycklig blues