Jag var kanske 4-5 år?
Det fanns en liten post i Vålådalen, där det idag är Naturrum, på sidan mot vägen. Det sköttes av en man, jag kommer inte ihåg vad han hette. Han hade även några stugor han hyrde ut till folk. Min pappa skulle vikariera för honom, han skulle på något viktigt. Bussen stannade vid oss och Simon ? som hade bussen före Robert stannade och gav far en nyckel.

Far och jag åt frukost och nånstans mitt på dagen, tog far fram sin crescent moped och en kudde åt mig, jag fick sitt mellan hans ben, inte dagens
krav på skydd direkt….. Efter ett tag började det göra ont och vi stannade vid Connes och vilade och en glass senare for vidare. Det kändes som en evighet innan vi såg första tecknet på att vi var i Vålådalen, hotellet. Jag hade ont, men gnälla hjälpte inte, vi var ju framme. Far sade:
Du får gå till djurparken och till planen nedanför hotellet och ni tror jag lydde? Nästan….. Efter att sett att björnen inte kom ut och visade sig, järven satt ovanpå buren? Och loet tittade ilsket på mig gick jag till papegojan och tittade och den stirrade tillbaka som om den sade: Jaha! en olydig unge till! Men jag är snyggare än du.

Gick ner till planen och såg några men träna, trist, jag gick tillbaka in på hotellet och kollade in alla gamla saker från tävlings stjärnor som
tränat på Vålådalen, skridskor, skor med mera. Sen gick jag en runda till i parken sen var det tråkigt. Men sen kom Gösta Olander förbi i tränings overall. Han tittade på mig och frågade var mina föräldrar var, jag svarade, far sköter posten. Och det är trist och jag är hungrig! Gösta tog mig i handen
och gick in till matsalen och beordrade saft och en bulle. Gösta var så snäll. Efter en stund gick han. Mätt gick jag och tittade på poolen, jag önskade jag hade haft baddräkt med mig, men jag kunde ju inte simma så bra så far kanske hade blivit arg om jag badade. men vad jag längtade.

Far kom gående och det var dags för den långa vägen hem, hemma somnade jag, medans jag hörde mor: Men åt ni ingenting! Du borde veta bättre än att åka till Vålådalen utan lite mat till Kristina! Hon var rejält sur, far tänkte väl inte alltid på allt….Men jag var ju mätt, det kunde ju inte dom veta.
Och taskig som jag var höll jag tyst…….