Att vi alla är rädd nån gång är vi väl överens om. Fast man ihärdigt ljuger “Jag är inte rädd”.
Rädsla är en del i oss för överlevnad i svåra stunder, man blir på tå helt enkelt och ens sinnen blir på alarm.
Att man sen är rädd för att dö, det är en värre fråga som ingen kan besvara. Jag vill dö som mamma, trygg i förvissning att någon står och väntar och tar emot mig på andra sidan.


Min stora rädsla är att dö och ingen bryr sig, där ligger jag i min säng och sakta ruttnar bort. Och ingen saknar mig. Att hantera rädslor, det får jag göra dagligen, då min sjukdom sätter käppar i rullning. Jag kan bli rädd för att gå på affären, rädd för att dö, rädd att mista mig själv nånstans i cyberrymden, rädd att möta folk på min huns promenad, dock lätt att åtgärda, ta promenaden när det är garanterat folk fritt! Att vara rädd är vardag för mig, för skitsaker.


RÄDD:
Rädd att leva
rädd att dö
Rädd att bli sjuk
Rädd att livet släcks
Rädd att finnas till
rädd att lyckas
Vi är alla rädda!