Raststugan Ravinen drevs och ägdes av Ruth Hedman, vars bröder hade Silva (kompassen) och var duktig när det gällde ekonomi, farbror Stig fick i många år hjälp med deklarationen med taxin. Säkert fler hon hjälpte.
Hon älskade barn, hon hade en hörna i fiket med kritor och block där barn kunde rita medans föräldrar åt våfflor och drack kaffe, man kunde även sitta ute i vindskydden och grilla korv och hon kom med brickan med det man beställde. Jag minns särskilt hur gott våfflorna med vispgrädde och hjortronsylt och varm saft när man kämpat sig upp förbackarna, när jag var liten tyckte jag det var jättelångt, men man strävade på tills man såg huset då gick det fortare den sista biten upp och när man skulle hem kunde man låna en pulka och åka ner, hujj! Vad det gick fort ner.

Hon var alltid trevlig och ett leende på läpparna, min far hjälpte någon gång när det var mycket att bära upp varorna hon behövde och far var inte svår att be om hjälp för våfflor så kunde han flytta Ottfjället om du bad honom! Och när barnen gjort teckningen kvar så satt hon upp den på disken där man beställde fikat, efter ett tag så hamnade dom i pärm märkt barn. Man var stolt när man fick ett mästerverk uppsatt på disken och mamma och någon turist pratade om allt möjligt.

Oftast var Ingrid i Lejda där, det var hennes favorit ställe att gå till, hon satt alltid i gungstolen och stickade. Hon var en snäll dam. När liften kom hade hon en skylt uppe på platån: Raststugan ravinen och många hungriga skidåkare kom förbi. Ruth var en skärpt dam med genomsnällt hjärta.

En gång fick jag lite pengar av far för att gå dit, jag gick förbi Torbjörn, klart han ville med, gick förbi Mikael, ville han följa med?
Mikael fick en slant av Rolf (hans far) och vi gick dit med raska steg och tog pulkorna med oss upp som stod mot ett trä nere vid vägen upp. Halva vägen upp var det tid för en rast för trötta ben, efter lite vila så gick vi vidare och såg stugan, då blev stegen lättare. Ruth stod vid disken och några turister beställde när vi gick genom dörren. Efter dom beställde vi våfflor och saft och vi gick ut till vindskydden där Egon tänt en brasa, solen värme och vid elden blev man varm inombords. Efter en evighet, i våra ögon kom hon ut med fikat, gott, våfflorna var utsökta, hur gjorde hon?

Fler turister anlände och gick in i stugan och efter en stund blev det trångt i vindskyddet, vi tittade upp och såg två segelplan tyst sväva förbi. Ett motorplan med ett segelplan på släp brummade förbi, efter magen fått näring kom det bästa! Åka pulka ner till byn och fort gick det.

En annan gång när jag var tonåring nånstans gick jag och pojkvännen upp och hon blev glad och retade mig lite om min snygging till pojke. Hon servade och vi betalde. Hon ville visa utbyggnaden som hon var stolt över, och rinnande vatten, hon var glad och stolt över nya delen av huset, jag tyckte det var fräckt, som en ungdom tyckte.

Många år efter hon gått bort red jag förbi stugan och satt mig ner vid vindskydden som ännu var kvar och tänkte på henne och hennes leende och varma hjärta. Undrar om du gör våfflor i himlen och sköter bokföringen däruppe?