Igår läste jag något tragiskt i dagstidningarna, en far som tog självmord, men innan dödade han sina två barn. Jag kom ihåg att det inte var allt för länge sedan en hel familj tog livet av sig, p.g.a döttrarna fått diagnos kronisk trötthet. Min undrar vart Sverige är på väg? att psykvården är skit i vårt land, det har vi/jag vetat länge.

Vi är snart ikapp Japan när det gäller självmord. Men att förbygga självmord är svårt och komplicerat. För att komma åt grundproblemet måste vi gräva djupt under ytan av oss och samhället.

Jag har gjort c:a 7st, kanske fler? I mitt liv. Numera har jag fått insikten att det inte löser några problem, man flyr bara ifrån dom och lämnar frågorna kvar. Men när man är nere och allt är nattsvart. Då går hjärnan på sparlåga och man tänker inte klart. Man är inlåst i ett svart fängelse och hittar ingen väg ut!

Vad kan vi göra? När frågade hur din vän mår?
När var du en igel som aldrig gav upp?
Behöver din vän en axel att luta sig på?
* Var besvärlig! Och vad du än gör! Lämna inte personen ensam! Det är då det händer!!

Jag själv har haft turen att jag själv kallat på hjälp. för självmord är Rop på hjälp! Och haft en mor och far och en bror som inte gav upp. Den enda förutom Ingvar som hälsade på mig då jag var inne 1 år på sjukan. Men vad hjälper det att man blir Ok på sjukan när man kommer hem till samma problem igen. Där måste nog myndigheter ta på sig ett ansvar och hjälpa till, rehab hem kanske?

I mitt fall, kom jag hem och problem fanns kvar och då hjälper ingen medicin i världen, från att ta och  försöka att skicka iväg en själv till nästa värld!

I Sverige är det också tabu att prata om självmord! Det måste vi ta bort och våga prata om det och om någon som mår dåligt. Och kanske redan i skolan lära ut, hur vi hjälper, förbygger och uppmärksammar och hur vi kan hjälpa en vän som mår dåligt.