När hon vaknade upp i det kala rummet och tittade försiktigt runt, på en stol satt en man, med sjukhusets blå kläder.
Hon mådde dåligt, att hon gjort det igen. Hon borde ju lärt sig att självmord är definitivt och det finns ingen returbiljett tillbaka till skit livet.

Han tittade upp från boken,och sade: Välkommen tillbaka! Vill du ha lite vatten? Hon kraxade: Ja tack!
Han gick ut och hämtade ett glas och hon tog en rejäl slurk. Genast komm illamåendet tillbaka och hon spydde
för vilken gång i ordningen, det hade hon tappat räkningen på.

En stund senare, huvudet värkte, kroppen kändes som den åkt på semester i Israel, vred hon på huvudet och
där satt en ny blåklädd person och stickade på något långt och obestämbart. Hon rörde lite på glasögonen och tittade varmt på den unga flickan som låg där i fosterställning.
Ska jag rätta till filten sade hon, Ja tack svarade hon krampaktigt. Den blåklädde strök en varm hand över kinden
och sa: Det kommer att ordna sig ska du se. Vaddå ordna sig tänkte hon.
Och hon spydde igen och lakanen blev gul av vätska, Shit, tänkte hon, vad pinsamt! Jag har skitit på mig,
den blåklädde sade lugnt: Kan du sitta upp en stund? Och hon nickade till svar.

Hon satt där och tittade på den blåklädde som flitigt utan en rynka i ögonbrynet bytte lakanen och sade med lugn röst: Upp med armarna så får en ny pyjamas att sova i. Hon hjälpes med fast hand tillbaka till sängen som svajade lite av
tyngden när hon damp ner och somnade om.