Djurhudar har sedan en lång tid, används som klädesplagg . Och idag är det en statussymbol att ha en skinnpäls eller skinnplagg av yttersta klass. De flesta i Sverige har någon gång använt ett skinnplagg. Skinnplagg är mjuka och sköna att använda, smidiga och varma plagg. Men hur var det längre tillbaka i tiden?

Kunde man få skinn mjuka? Då med utan att använda kemiska tillsatser? Och hur gjordes skinnplaggen?

Tillvägagångssätt vid barkning av skinn: När djuret ny flått så måste skinnet konserveras, genom i normala fall insaltning, eller då det gäller mindre djur så är torkning också vanligt.

Ett konserverat skinn kan lagras en längre tid, ett par månader för insaltning och flera år för torkade skinn. Innan själva behandlingen satts igång. Så måste skinnet verkas sitter, sköljts, och skinnet återfår sin tidigare fukthalt och blir mjukt och skadas inte lika lätt i den fortsätta behandlingen.

När skinnet sköljts färdigt, så skrapas det rent från hinnor och köttrester.

Nu kommer vi till den egentliga beredningar då skinnets egna biologiska bindningar byts ut mot ett annat biologiskt bildningsmedel, nämligen det som frigörs ur barken när det kokas.

Den bark som används Ek,Al,Sälg eller Gran beroende vilket färg man vill ha på skinnet. Man kokar bark och vatten, sen silas barken bort och avkoket får svalna. Skinnet får sedan ligga och dra i badet ett dygn proceduren upprepas tre till fyra gånger med ett lite starkare bad för varje gång. Man använder samma vatten, tillsätter bara bark och det vatten som skinnet sugit i sig.

När man tar upp skinnet ur det sista barken, kan man få det burrigt och luftigt, tvätta med hår schampo och köra det i centrifugen. Efter centrifugen får skinnet ligga tills det halvtorrt, då skall det smörjas in med fårfett eller pälsfett. Efter centrifugen får skinnet ligga tills det är halvtorrt. Fettet skall blandas med 2/3 delar vatten, innan blandningen stryks på, köttsidan skall blandningen hettas upp till 50 grader och sen svalna till kropps temperatur.

När infettningen är klar får skinnet ligga och dra, ihop viket, en dag, sen skall det torka, för att skinnet inte skall bli för stelt. Ska det sträckas och bearbetas hela torktiden. Det är lämpligt om två personer står och drar skinnet emellan sig.

Med den här metoden blir skinnet nästan lika mjukt som fabriksförberedda skinn. Men frågar du dig själv, varför göra det tidsödande jobbet själv? När det görs mycket snabbare i dom massproducerande garverier som finns. Svaret är kanske lite långsökt, när man tänker på det betyder något! Nuförtiden är det bara pengar som gäller.

Om man tar mod till sig och offra lite tid av sin dyrbara tid man har. Så skall man snart upptäcka glädjen med att skap något med egna händer, dessutom är den giftfri produkt. Och det är guld värt i våra tider av giftutsläpp och miljögifter.

Så gott folk!, ut och samla bark och fett och sätt igång med barkgarvning av skinn, själva är kanske lite kladdigt och lukt. Och luktar lite illa, men ingredienserna är billiga. Och du kan ju flå din hund……

Beredning av skinn tror man upptäckes rent slumpmässigt när urmänniskan tätade sin hydda med gamla i hoptorkade hudar.  Och sen märkte man att dom hudar suttit i, eller i närheten av rökgången,och var smidigare än andra garvningsmetoder än garvningsmetod er som fanns. Liksom när naturfolket höll på att laga till barkgröt och lite slarvigt fastsatt höftskynke trillade när i gröten, lite senare upptäckte man ypperligt segt och smidigt skinn som simmade omkring i gröten.

fotnot: uppsats på Vindelns Folkhögskola, när jag gick kursen: Skrivarkurs.