Skönhet

Ser jag i rymden hur stjärnorna vandrar
läser dess eldskrift i flammande låga
Stiger ur själens en bävande fråga
skapare, vad är ditt skönaste verk?

Ser jag på sommarens soliga fägring
skönhet och fullhet i växtkraft och fägring
samklang och välljud i flödande stegring
frågan densamma förnyar sig då

Ej var det jorden, ej stjärnrymden höga
fast i din storhet de båda sig vandra
såg jag till sist i ett människas öga
såg där en själ och jag läste ett svar

Skönhet är allt som ur skaparhanden
skådade ljuset, det största som skådats
skönast och rikast är dock människohanden
människan och barnet med evighets hopp

Previous Post
Next Post
Nu bloggar hon