Jag minns när jag ung och numera bortgångne Torbjörn och jag lekte.
Det var en solig mars dag och det var mycket folk ute i byn. Vi gick ner till sjön för att
titta på segelflygarna. Efter en lång stund blev det tråkigt att se flygplan landa och starta.
Så vi började gå hem, uppför backen mot Torbjörns mamma som vi var hos. Ungefär halva backen blev vi trötta,
vi var ju bara cirka 6 år. Satte oss ner i en snödriva. Torbjörn gjorde en snö ängel som han tyckte var
fin. Jag gjorde nummer två och vi stod en stund och tittade på våra verk.

Du sade Torbjörn, tror du Gud gillar våra änglar? Jag svarade: Det gör han säkert! Vi gick en bit till
och affären började närma sig, vi blev ånyo trötta, satte oss och tittade upp på flygplanen.
Du sade Torbjörn: Dom är vackrare om man gör en snöängel!
Jag gjorde en till och vi låg där och rörde armarna så mycket vi kunde så änglarna skulle bi stora.
Samtidigt som vi tittade upp, Swish, Swish åkte segelplanen förbi oss. Och jag vände mig
mot Torbjörn och sade: Tror du dom ser oss? Torbjörn tänkte efter långt och länge innan svaret kom: NEJ!
dom har nog annat att tänka på.

En stund senare kom vi upp för det långa backen, vi var bara barn, idag är det backen väldigt kort, gick hem
och fick varm saft och varsin bulle. När vi var mätta gick vi ut igen, om vi gjorde fler änglar, det vet bara Gud.