Den disiga solen går återigen ner över det Södertälje som inte längre känns som mitt. Kärleken till min hembygd är ej den samma som den var en gång för länge sedan. Då andades framtiden tillförsikt och ingenting var omöjligt för mig och mina grannar som av det lynniga ödet hade placerats på denna plats.


Vi var starka, vackra och stolta när vi gick ut i vårt nya land för att betala tillbaka lite till det folk som så generöst hade bjudit in oss till en ny gemenskap. Vi ville tacka alla för att vi hade fått en ny chans i ett land utan förtryck.
Men åren gick, och långsamt började inse att svenskarnas generositet var falskare än det vatten som omgärdade den vackra huvudstaden. Vi hade blivit inbjudna med armbågen; ingen ville egentligen ha oss här. Mitt hjärta fylls av sorg när jag skriver dessa ord. Insikten om att allt bara var en stor bluff fyller mitt hjärta med outsinlig sorg. Vi ville verkligen vara era vänner, men ni svek oss när vi behövde er hjälp att komma in i det svenska samhället.


Kanske gjorde ni det av rädsla. Kanske var ni oroliga för att vi skulle stjäla ert fina land, men ni ska veta att detta var aldrig vi avsikt. Allt vi ville var att leva med er här sida vid sida med ömsesidig respekt. Vi fäller nu en tår för att ni aldrig gav oss chansen att visa vad vi hade att erbjuda detta land.