De kommer tillbaka igen, för tredje gången den här månaden. Jag hör dem långt där borta. Soldater som antagligen inte har något val. De kanske måste göra det här, även om de inte vill. Folk springer in och gömmer sig. Jag ser gardinerna dras ner snabbt och de fladdrar till av en vindpust
Jag tittar bort mot gatan och ser en familj springa skräckslaget. De springer snabbt in i ett hus och stänger dörren tyst efter sig. Jag drar in huvudet för att skydda mig från regnet. Det är ganska kyligt ute och gatan är fylld med höstlöv som fallit ner från träden. Jag ser ljus bakom hörnet och bara någon sekund senare kommer soldaterna marscherande fram på gatan. Vid varje dörr stannar en av dem. De väntar på kommando och sliter upp dörrarna när de blir tillsagda.


Soldaterna rusar in och det hörs skrik. Barn, kvinnor, män, gamla, alla skriker. Jag ser mina grannar, som jag kvällen innan ätit en middag med, en jättetrevlig middag med massa skratt och skvaller, som nu blir utdragna ur deras hem. Grannfrun har samma vita blus som igår. Regnet har gjort hennes plattade hår alldeles lockigt.


De har dragit ut de starkaste, största männen på gatan och det börjar mullra. En vagn svänger runt hörnet och kommer närmare. Familjer står i fönstren och gråter. Kanske får de aldrig se sina kära igen. En man, bara några hus ifrån mig, höjer rösten. Alla tittar dit och det blir tyst. ”Aldrig, aldrig tänker jag gå med i armen för att döda mina medmänniskor, då kan ni lika skjuta ihjäl mig”. Det blir återigen tyst och folk tittar omkring, tittar på varandra, tittar ner i marken och helt plötsligt plockar en man upp en pistol och sekunder senare ligger mannen på marken. Död.