Min mamma bäddade mitt liv med sammet och fun att gå på, att jag ramlade ner då och då hör livet till som Autismspektrumstörning och med Bipolär sjukdom, men man kravlar alltid sig upp – Förr eller senare!

Som sammet blev inte alltid så enkelt att gå fram på, men jag har försökt följa min mammas ord, jag vet att både du och pappa och farmor ch farfar och Lasse håller ett bekymrat öga på mig där uppe i himlen. Nu går i min sammets dräkt på bomull och jag ler:)