En speleman vid bäcken sitter
med felan i sin hand
han drömmer om varma nätter
om kärlek ren och sann

Ett sorl bland bäckens stena
som blandas med musik
han lyssnar tyst och stilla
en näckens melodi

En morgon åter ljusnar
han åter vandrar hem
till stugan där han bodde
Det var hans barndomshem

Men sorlet ner vid bäckens
och näckens melodi
skall även också bliva
hans egen melodi