Ibland känns det som man kommer från en annan värld.  När ens barnbarn säger: Jag dör liksom! Och jag står där som ett frågetecken.  Jag säger: Jag får dåndimpen! och vi menar samma sak….

Vissa språkbruk övergår min förmåga att förstå, ett ord som jag har svårt för är; Typ! Och i var och varannan mening.  Jag spelade fotboll, typ….Jag messade, typ…..Språket är ibland inte min vän. Jag funderade vad var min generations ord som ingen fattade. Jag kom på ett: Spåra = om man har chans! mest det motsatta könet.

Språket är vad vi är. Nått jag hatar är när vi blir smyg engelska talade.  Vi kan ta ett nytt exempel, på mitt gym heter det cirkelträning och alla förstod, men som en blixt från klar himmel så heter numera: Crosstraining och vi gör exakt samma sak…….På vårt gym heter alla pass något på engelska, blir det fler som tränar? Eller är det just nu mode?

Jag är konservativ, i Sverige pratar vi Svenska! Annars borde vi väl prata isländska………

Nä, typ…. nu ska jag till gymmet, alltså…… Jag döör om jag inte får träna……