Ibland är man trasig. Man känner att man går sönder inombords, alla organ vill ut och skrika: Det gör ont! Man vill somna om och aldrig vakna upp, när det är som värst, kommer två upp och lägger sig tätt intill mig, en på kudden och sitt lilla huvud på mitt, en vid fötterna, vilande på mina ben. Då går det om och jag känner mig älskad och jag undrar: Varför blir jag sån här? Jag har ju det så bra! Lägg av och larva dig, kärring!

Jag är trots allt levande och lever livet fullt ut, så vad klagar jag på? Livet har varit sämre, men ibland kommer det och jag känner mig trasig, jag packar ryggsäcken och far på gymmet,, ett svettigt tränings pass botar all melankoli och jag går hem efter passet och känner mig som ny, utbytt på varje del av kroppen.

Jag vet numera hur jag ska bota min Bipolära sida bättre än på många år, det är skönt:) Och livet är bättre. Vad mer kan man behöva?