Tron fick jag med modersmjölken. Att tro är självklart för mig. Man har en hemlig vän som alltid finns där för stöd både i motgång och medgång. Man känner sig starkare och trygg med tro.

Jag tror dock inte på att som en del ska vi kalla dom sekter gör: Pracka på folk tro, tro måste komma inne från! Och kännas i hjärtat. Jag tror på att man själv kan söka tron om man behöver den. Tro är personligt. Min mamma var en troende kvinna, men hon tvingade mig aldrig att tro, hon sade: Du känner själv, om det känns rätt.

Att tro är för mig att inte vara ensam mitt i jordens elände. Att alltid ha stöd. Men visst har jag tvivlat ibland. Det har ibland känts som hela världen  vill bli av med mig!  Och det har svartare än svart i mitt huvud. Jag har fått min del av tvivel så det räcker för två liv.

Jag känner mig trygg i Karlshamn och känner mig hemma. Att livet kan bli bra trots mycket elände. Och Gud vet om det att han har en själ mindre att oroa sig för.  Tron är stark och den är bara min. Hur är det med dig?