Igår när jag lade mig så började jag tänka, inte så ovanligt i mitt fall. Hur kunde jag misshandla mig så fruktansvärt? Hur tänkte jag? Tänkte jag alls? Hur kunde det gå så snett? Men frågorna sliter inga gråa hår på mig! Jag tänker dock inte glömma, utan komma ihåg: Aldrig mer!

Jag trivs bättre med mitt tränade jag som ler och trivs i livet. Igår när jag äntrade gymmet, mitt emot satt två kvinnor, en var rejält rund och åt pizza och då menar rejält rund! hon gick knapp in i ute möblerna! Jag tänkte: Jag kunde ha varit där om jag inte ändrade kurs! Aldrig, nej tack! Man får ett kort liv utan att orka runt knuten och mår nog som jag gjorde: Skit! Nej! Tack! Jag har kämpat hårt för den jag är idag och jag vill gärna få lite mer kondis……Snälla gym:) Please! vad skulle jag varit utan personliga tränare som tränat mig tålmodigt. Utan knuffen i ryggen som ledarna på passen gjort, men känner sig sedd och känner att jag kan lite till!

Tacksam att jag lever! Lever livet fullt ut och mina vovvar är pigga och glada, mina katter har frihet och kan tja, käka råtta, mums i deras ögon, vad mer kan man önska? Förutom en hund till?…..