Jag minns fäbodvallen vid Ottfjällets sida
vid vallen vi knogat från morgon till kväll
dess sly och granar granar har dött för vår hand
fast myggorna sjungit och sol var i brand

På fjället vi vandrat med hjärtat i brand
Vad du är vackert du nordiska land
Vi sett dina skogar och dalar och fjäll
samt dalar och tjärnar i sen sommarkväll

Vid stenmilan vandrat från knoget och hem
Jag tänkte på vem var de första tände dem
Tänk alla de hästar och kor som här gått
samt idoga bönder i vadmal grått

Vad tjänar att tänka på tider som gått
fast livet ibland synes dystert och grått?
Lev livet leende, hjärtat i brand
därmed du gagnar dig själv och ditt land

Nu slutar jag härmed min dikt
Jag måste till skogen och göra min plikt
Det går ej drömma om tider som varit
fast tanken vill dröjer kvar vid fäbodvallen i mitt hjärta