Som femtonåring gick jag en gång
till zigenartältens sång
På skoj, jag ville spå min hand
Den vackra sierskan såg jag bar
ett smycke ifrån barndomens dagar
Och utan tvekan tog jag av
min medaljong och gav henne
Vid violinens sorgsna gråt
Hon spådde mig sakta och insiktsfullt
Jag trodde inte ett dugg på det
men spådomen slog in i alla fall
Hur kunde hon i eldens sken
se allt det som hände och slog in?
Stod ödet i min hand?
Det har jag många gånger undrat genom åren
Du skall ha tack du vackra, mörka vän
Jag önskar att få möta dig igen
Kanhända sjunger jag din sång
och bär ännu din medaljong