Som femtonåring gick jag en gång
till zigenartältens sång
På skoj,  jag ville spå min hand

Den vackra sierskan såg jag bar
ett smycke ifrån barndomens dagar
Och utan tvekan tog jag av
min medaljong och gav henne

Vid violinens sorgsna gråt
Hon spådde mig sakta och insiktsfullt
Jag trodde inte ett dugg på det
men spådomen slog in i alla fall

Hur kunde hon i eldens sken
se allt det som hände och slog in?
Stod ödet i min hand?
Det har jag många gånger undrat genom åren

Du skall ha tack du vackra, mörka vän
Jag önskar att få möta dig igen
Kanhända sjunger jag din sång
och bär ännu din medaljong